Omoralpanik

Årets vinnare av Big Brother är tydligen dotter till ett par Jehovas vittnen. Jag har själv inte sett något av säsongens program, men det är svårt att missa alla de där BB-Jessica-rubrikerna på tidningarnas löpsedlar. Hennes föräldrar är inte alls glad över dotterns tidigare problem med droger och snattande, eller att hon under några månader haft både fyllor och sex i televisionen. Fancy that.

Fast de visar bara sitt missnöje genom att "förskjuta henne" och inte närvara på segerfesten. Tycker kvällspressen vi ändå ska förfäras över deras "överdrivna" moral?

Läste just en deckare från 1913, och på den tiden var tydligen den svenska moralen just "överdriven". Boken är skriven av S.A. Duse och Stilettkäppen är den första boken i en serie om Leo Carring, den svenska privatdetektiven som enbart fnyser åt den store Sherlock Holmes slutledningsförmåga.

För att visa Carrings skarpsinnighet berättas i boken om ett fall där han snabbt bevisar att en viss fru mördat en viss ung fröken. Carring väljer dock att inte anklaga giftmörderskan. Orsaken? Jo, den unga fröken hade haft en affär med fruns man och skickat brev "översvallande av erotisk lidelse". Tydligen ett brott som ursäktar mord!

"Vill ni lyda mitt råd", sade han, "så bränn upp dessa brev, res er väg och försök att glömma! Vi komma icke att anklaga er för mord. Eller hur, mina vänner?"
Han vände sig frågande till oss.
Vi nickade tysta. På oss kunde fru Mellby lita."

Stackars fröken Franssons nära och kära fick så leva kvar i tron att hon förgiftats av misstag och fru Mellby får chansen att börja om. Slutet gott, allting gott?