Pudelrock

Igår tog sig The Poodles vidare till melodifestivalfinalen och jag blev en väldigt lycklig Lollo. Folk som tycker rockmusik inte hör hemma i schlagervärlden har nog missat att pudelrocken är den ultimata kombinationen av hårdrock och schlager. Ordet synergi är på sin plats.

För att helhjärtat älska pudelrock bör man ha utsatts för stora doser elgitarr och klämkäcka refränger i tidig ålder. Jag växte upp med trallvänlig country, svensktopp och femtiotalsrock, men var i den perfekta mottagliga åldern, 11-16, när hårdrocken var som bäst. Judas Priest hade släppt British Steel och Black Sabbath sjöng Paranoid, Accept vräkte ut skiva efter skiva med tuff musik, Metallica spelade fortfort i Seek and Destroy och Iron Maiden was Running Free. Underbara, suveräna band och bra, ösiga låtar, men för mig som gärna trallar och sjunger med i gitarrsolon, så blev denna heavy metal lite för brutal ibland.

Räddningen kom när åttiotalet slog ut i full blom. Jag var tretton när Europe sjöng Dreamer, Bon Jovi rockade loss i Runaway, Twisted Sisters släppte We're not gonna take it och I wanna rock, Helix ledde allsång i Rock You och Kiss blev nästan mainstream med Heaven's on Fire. What a year! När jag var fjorton fick jag blandband från söta pojkar med alla dessa fantastiska låtar och när sommaren kom och Mötley Crüe släppte Theatre of Pain-skivan, så var jag bortom räddning.

Min yngsta systerdotter är på samma inslagna väg. Hon kan texten till alla trallvänliga svensktoppslåtar, sjunger med i gitarrsolon och på önskelistan inför sin elvaårsdag fanns bara två artister - Alice Cooper och Bon Jovi.

Så ge Poodles en chans! Texten är bra och refrängslingan fastnar i hjärnan. Glöm bort att orkestern utgörs av ett hårdrocksband, eller att ni var synthare som ung, och bara njut av pudelrocken - schlager med klös!