Glada grupper

Jag misstror organiserade grupper som ser ut att vara alltför glada. Livet är inte stenkul jämt, så hur kan man låta bli att misstro sammanslutningar som utåt sett alltid tycks vara glada och spexiga?

Den första onormalt klämkäcka gruppen jag stötte på i min barndom var SMU. Jag deltog ofta i deras sportaktiviteter och som geniun tävlingsmänniska kunde jag aldrig förlika mig med deras "Det-viktigaste-är-inte-att-vinna"-mentalitet. Det skulle mest skrattas, busas och kramas, allt emedan sportandet kom i andra hand. Man kan bli allergisk för mindre.

När man sedan blev äldre, dök IOGT-NTO upp. De var minsann glada utan sprit. Jämt! Eftersom jag dragit lärdomar av mitt sportande i missionskyrkans regi, så deltog jag aldrig i nykterhetsförbundets aktiviteter, men de ville ju så gärna visa hur glada de var, så det var svårt att undvika dem helt.

Allergin mot glada grupper eskalerade även efter grundskolan. Det var t ex särdeles motigt att fika på Pingstkyrkans café efter en kväll på Statt, eftersom glada grupper, förutom att vara just glada, också alltid tycks ha en agenda. Deras brandtal för sin sak (Gud är kärleken!) tillsammans med någon sorts grundläggande osäkerhet (obligatorisk för att söka sig till glada sammanslutningar?) gjorde vissa personer synnerligen besvärande. De som mot förmodan inte var osäkra, hamnade tydligen snabbt i ledande positioner inom den glada gruppen och blev ofta besvärande på ett helt annat sätt.

De glada grupperna behöver inte vara absolutister eller kristna, även om det tycks hjälpa. De kan kanske vara rollspelare eller någon annan typ av glad nörd. Men anledningen till det här inlägget, är att jag tycker mig se att snowboardingfolket i OS tycks vara en glad grupp. Hur kan extremsportarna ge mig allergiska symptom? Hoppas de testar efter marijuana i dopingproverna...