Lätta spår i sanden

Sonja Aldén tog sig vidare från Andra Chansen genom att slå ut två av mina egna favoriter - Uno & Irma med sin underbart tramsiga och godmodiga God Morgon-visa och Magnus Uggla som sjöng för Kuuu-ung och Fosterland. Bam-bam-bam-bam!

Det är inget fel på Sonjas röst eller hennes melodi, men tyvärr kan jag för mitt liv inte smälta att alla blir så sålda på hennes innerlighet och den vackra texten.

Vad är det som lämnar dessa lätta spår i sanden? frågar man ju sig inledningsvis. Kanske något övernaturligt väsen, kanske ett litet springande blöjbarn på väg upp från badet, eller möjligen ett mindre djur eller sjöfågel? Det lär ju defintivt inte kärleken till en fullvuxen man som hon tänker syfta på härnäst, ety han borde lämna tyngre avtryck i strandkanten.

Men sedan konstaterar vi att hon hittat lyckan och att denna någon har makten att leda vågor mot land och riva murarna mot världen. Det är ju möjligt att hon här på ett poetiskt vis överdriver sin kärleks förmåga något, eller så är det sin kärlek till Gud hon besjunger. Men mig veteligt så brukar man sällan be Gud komma "närmre" så att man får värma honom.

Poetisk frihet i all ära, men om någon ska imponera på mig med sin innerlighet så vill det till att prestera något mer än dessa schlagerbanala rader med konstig logik.