Hundskräck

Folk som har hundskräck brukar oftast ha någon tråkig erfarenhet av hundar i bagaget, kanske blev de bitna i foten av grannens cockerspaniel som barn eller påhoppade av en polishund på väg genom tullen, eller så är de helt enkelt bara väldigt ovana med hundar och förstår sig inte på dem. Det finns hundar överallt, så det är säkerligen extremt jobbigt att gå omkring och vara rädd för dem, men det är ändå snäppet värre att vara rädd för hundar om man själv är hund!

Familjens hund Mysak är nämligen JÄTTERÄDD för hundar. Han är i övrigt världens kaxigaste och drar sig inte för att äta upp den blomma han vet matte gillar mest eller gnaga sönder en soffa trots att han är medveten om att det blir påföljder och han hälsar på okända människor som om de vore hans allra bästa vänner allihopa. Men hundar förstår han sig inte på.

Det finns två saker som gör att hundskräck är värre hos hundar än hos människor. Först och främst har man som hund ett fenomenalt luktsinne. Mysak känner direkt om det finns en hund inom en radie på cirka trehundra meter och då får han såklart panik. Han tvärnitar och vägrar röra sig ur fläcken innan han visuellt kan bekräfta var hunden är och vilken väg som är säker att retirera åt.

Under den tiden står man bredvid honom, och provar alla tänkbara strategier för att få honom att gå vidare på promenad - man lockar (kom då, Mysak, det är jätteroligt här borta!), man lugnar honom (det är inget farligt, Mysak, vi kan gå vidare, jag ska skydda dig...), man låtsas som ingenting (ja, här kan vi ju stå tills du tröttnar), man försöker distrahera honom (kolla, jag har en godis! kolla, det prasslar i gräset! se här, där framme ligger någonting!) och man blir arg (NU GÅR VI! HÄR KAN VI INTE STÅ!), men till ingen nytta. Mysak står tvärstilla. Drar man i kopplet stegrar han sig och försöker nästan strypa sig till döds hellre än att ta ett enda steg till. Så man kan bara vänta tills faran är över och Mysak går då vidare som om ingenting hade hänt.

Den andra saken som är jobbigt för hundar med hundskräck är att de inte kan uträtta sina behov på allmän plats. Man kan såklart inte lämna spår efter sig så andra hundar vet att man varit där! Detta gör att Mysak glatt går på timslånga promenader med matte utan att ens fundera på att rasta av sig, för det gör man ju bara hemma i sitt egna lilla revir, dvs hemma på tomten.

Mysak genomgår viss terapi för sin hundfobi och prognosen tycks god. Han har vågat hälsa och leka med två pensionärshundar och det kan hända att hans självförtroende stärks något efter han blivit könsmogen. Det vore ju trevligt att ha en hund som vet att han också är en hund.