Kuddkvävning

Apropå TV-serier så såg jag igår en klassisk kuddkvävarscen. Ni vet, en man sitter vid sänkanten och ser lite fundersam ut och sedan tar han en närbelägen kudde och placerar den över ansiktet på en fridfullt sovande kvinna och så fäktar hon runt lite med armarna i tio sekunder och mannen tar sedan bort kudden och ser plågad ut efter att ha dödat någon han egentligen älskar. En variant finns också, och i den så är den kuddkvävde medvetslös och ligger på sjukhus när han eller hon får kudden över sig.

Det här har stört mig ända sedan barnsben. Flera av mina nära och kära har fått försöka kväva mig med kuddar genom åren, men jag har fortfarande inte ens varit i närheten av att tappa andan. Fast man får lite ont över näsryggen.

Kuddar är tydligen inte så tätt packade att det inte kommer in lite luft i dem. Och små enkla vridningar av huvudet gör att kuddkvävaren inte kan täppa till överallt. Jag säger inte att man inte skulle tuppa av av koldioxidförgiftning om man låg och andades rakt in i en kudde en längre tid och jag är medveten om att scenerna är nedklippta så det egentligen är tänkt att förflyta längre tid än tio sekunder, men det vore fyrahundra gånger lättare att kväva någon genom att hålla för deras näsa och mun med händerna.

Efter lite experiment märker jag att min sambo faktiskt har en ganska bra kuddkvävarkudde. Det är en gammal dunkudde, eller kvalsterkudde som jag kallar dem, och den känns faktiskt lite som att få en degklump över ansiktet. Och chansen ökar ju också om man riskerar få andnöd av en allergisk chock.